Gener avgörande faktor bakom allvarlig fjäderplockningEU:s nya inhysningsregler för värphöns (1 januari 2012) kräver att hönorna hålls i grupper. Detta ska som bekant vara ett steg mot en mer djurvänlig djurhållning. Problemet är att höns som hålls i grupp tenderar att plocka varandras fjädrar.I Danmark gjordes en studie mellan 2005 och 2010 med fokus på genetikens underliggande betydelse för beteenden som fjäderplockning. Docent Bart Buitenhuis, vid Århus universitet på Jylland, redogör här för selektionsförsök kring fjäderplockning kopplat till hönshjärnans gener. Fjäderplockning definieras som picka och/eller att dra loss fjädrar från en annan höna, den hackade eller offret, och det finns två huvudgrupper av fjäderplockning. Den första formen är ”mild” fjäderplockning och där är angreppen måttliga men de är ändå klart störande för den hackade. Detta har formen av ett stereotypt beteende och det verkar som om att en höna som har börjat picka och plocka fjädrar har svårt att bryta detta beteende. Även om denna måttliga form av fjäderplockning kan leda till skador i fjäderdräkten, så är den sällan dödlig. Den andra formen brukar benämnas svår, kraftig eller allvarlig fjäderplockning. I denna form sker hackningen återkommande och hårdhänt och inte sällan försöker hackaren att dra loss fjädrarna på offret. Denna hackning skapar kala fläckar och skadar alltså fjäderdräkten på ett allvarligt sätt. När blodvite uppstår, kan hackningen leda till kannibalism. I dessa fall skadas offret, den hackade, allvarligt och skadorna kan vara dödande. Genetisk selektion För att studera genetiken kring fjäderplockning startades ett selektionsförsök 1997 på den dåvarande danska institutionen för jordbruksvetenskap, vilken nu finns inom Århus universitet. Selektion skedde från dels en Vit Leghorn-linje med stor förekomst av fjäderplockning, dels en med lägre förekomst av fjäderplockning. Dessa djur blev sedan “bas” för det fortsatta selektionsarbetet för- och emot fjäderplockning, och sedan fortsatte man att välja ut djur som antingen fjäderplockade eller inte fjäderplockade. Tydligt utslag Redan efter tre generationers selektion var skillnaden stor. Det var sju gånger mer fjäderplockning hos linjen med större förekomst än för den med lägre (det framgår inte hur man mätte fjäderplockningen, red anm). År 2009 hade man data från åtta generationers selektion. Man studerade hur allvarlig fjäderplockning utvecklades från en generation till nästa hos de med stor förekomst av fjäderplockning och man visade inte bara att fjäderplockningen totalt ökade, som väntat med tanke på urvalskriterierna, utan också att gruppen fjäderplockare kunde indelas i två grupper, vilka man kallade ”normalhackare” och ”storhackare”. Gruppen storhackare uppvisade en extremt hög hackningsintensitet och ett hyperaktivt beteende (vilket till exempel betyder att dessa djur rör sig i flocken och ständigt hackar på många andra individer), något som skiljer dem från normalhackarna. Storhackarna uppvisade ett medfött mönster indikerande att ett dominant anlag (tydlig arvbarhet) styr beteendet att hacka och plocka fjädrar. Komplext Studierna visade även att den genetiska mekanismen som är involverad i fjäderplockningsbeteendet är mer komplext än att den bara styrs av en dominant gen. Att selektera bort den dominanta genen som ger upphov till ”storhackarnas” beteende borde kunna gå relativt fort. Beteendet hos ”normalhackarna” är mer komplext och styrs av flera gener varför det kommer ta längre tid att selektera bort. För att förändra och eliminera detta fjäderplockningsanlag från en population, finns det därför alltjämt utrymme för att jobba med selektion. Olika genuppsättning Vi ville i försöken hitta gener som orsakar beteendet att hacka fjädrar. För att nå detta mål, fokuserade vi på skillnader i hjärnans genuppsättning mellan de olika linjerna med omfattande respektive normal förekomst av fjäderplockning, och även kontrollgruppen. Vi konstaterade att ”storhackarna” hade en annorlunda uppsättning av vissa specifika gener jämfört med de hönor som hade ett mer normalt hackningsbeteende. Skillnaden fanns också mellan storhackarna och kontrollgruppen. Studierna antyder att allvarlig fjäderplockning och måttligare fjäderplockning styrs av bestämda underliggande nervmekanismer. Man kan också beskriva det som att vissa gener styr fjäderplockningsbeteendet direkt, medan andra gener snarare styr flera olika gener som i sin tur styr olika typer av impulser som kan vara inblandade i beteendet att plocka fjädrar. Slutsats Selektionsförsöket visade att hönsgruppen med stor förekomst av fjäderplockning kan delas in i två grupper. Den första, ”storhackarna” kan snabbt elimineras från populationen eftersom ett dominant eller delvis dominant anlag styr detta beteende. Selektionen i den andra gruppen (normalhackarna) går långsammare eftersom det finns fler gener bakom detta beteende. Resultaten visar dock att det är möjligt att selektera för minskad benägenhet att fjäderplocka. När genuppsättningen i hjärnan hos linjen med stor förekomst av fjäderplockning jämfördes med de med lägre förekomst, samt kontrollgruppen, visade sig att genuppsättningen var olika. Det visade sig att några av dessa gener är specifika för beteende med allvarlig respektive måttlig fjäderplockning samt även att andra gener kan styra beteendet i riktning mot allvarlig eller måttlig fjäderplockning. Resultaten antyder att beteenden med allvarlig fjäderplockning styrs av en annan genuppsättning jämfört med den som styr höns med måttligare fjäderplockningsbeteende. Detta är i linje med vad etologer anser, nämligen att allvarlig fjäderplockning har en annan beteendemässig grund (motivation) än måttlig fjäderplockning.
|
 
|
